om 2 veckor

ja, nedräknigen har börjat. om 2 veckor sitter jag i Zurich. Hade varit kul om jag kunde fixa så jag kan blogga via telefonen, det ska man visst kunna göra.
vet inte om det är nån som läser här alls, men det är bra för min egen del att dokumentera vad som händer. hojta gärna till och berätta om du läser, vad du tycker osv. Hittils vet jag att jag inte skrivit så mycket som är värt att kommentera men jag som person gillar att provocera, argumentera och dokumentera så det ska nog komma något du gillar eller ogillar här i också ;-)
har ju en gammal blogg med lite andra vinklar http://annaskoog.blogspot.com
fast den är inte uppdaterad på länge länge.

Vårt temporära boende den första månaden är ju som jag skrivit ordnat. Det kommer en massa nya lägenheter hela tiden så jag tror inte det ska bli några problem att hitta något man gillar. I dag kom budgivnigen i gång också, har varit torka där annars.
Har även sålt vår andra syskonvagn till ett par som var här i onsdags. Kändes vemodigt, jag är så sjukt nostalgisk. Har så svårt att göra mig av med vissa saker...
Som endel prylar man fått genom åren. De ligger ett tag, jag måste liksom vänja mig vid tanken på att göra mig av med dem. Sen måste jag slänga eller ge bort fort. Och det är helt värdelöst att gå runt på second hand och titta efter sina saker, för då kan jag börja tjuta. Som förra veckan, i dörren mötte vi vår gamla barnvagn sen Isak var liiiten. 200 kr hade de sålt den för, jag blev upprörd inombords. Vi hade kunnat sälja den på Blocket för kanske 1000 kr och gett pengarna till ett bra endamål i stället.
Hade varit lika bra att inte sett den, för då kom ju tankarna..
Den där vagnen har Isak sovit endel i, min bebis.
Och om kvällen, ja då kommer alla känslorna på EN och samma gång som Gessle brukar säga. Det är då jag vrider mig i sängen och inte kan sova (trots att jag borde kunna sova med tanke på att jag lider av sömnbrist för tillfället, frågan är ju vad som är hönan och ägget...) Det är då jag gråter, ser mina barn framför mig och undrar vad jag gjort. Det är bra tryggt här i vårt svenssonradhus. Isak här lärt sig gå här, han har varit bebis här och samma med Love.
Men, minnena är ju med hela tiden.
Och som sagt, det goda som varit under de 4 åren vi bott här är ju inte i huset. Det är ju allt underbart som hänt i livet med barn, kärlek och familjen. Det är ju det som är det viktiga, familjen, och den är ju med mig ner. Så då lugnar jag ner mig tills det är dags att ta tag i nästa nostalgipryl och börjar böla igen. Och så samma sak, om och om igen....
(jag bävar för den dagen vi är tillbaka i Sverige och går förbi huset...., men det är en annan historia...)